Hoho jag lever!;)
Varit några tunga och turbulenta månader så det har inte funnits energi för bloggen.
Det tar mer än vad man tror att skriva om sig själv och ibland vara utlämnande..
Jag känner mig iallafall mer sårbar..
Men har fått för mig och även fått höra av andra att min historia hjälper andra att hitta kraft att orka ett steg till.
Ibland funderar jag hur mycket man ska orka egentligen, men som min bästa killkompis brukar säga:
Mallan, man får inte mer än man orkar bära..
Och jämför människor med ett träd, att det växer inte mer frukt på en gren än vad den orkar bära..
Fint sagt!
Har vetat nästan sen min yngsta son föddes att han hade särskilda behov men vi har krigat i fyra år för att få rätt hjälp.
Nu har vi fått komma till Habiliteringen och han har precis börjat en utredning där dom misstänker Adhd, Autism och ev ett begåvningshandikapp..
Fick min värld att rasa litegrann och jag har mått ganska dåligt, har/haft många funderingar hur det ska gå för mitt lilla Gryn i den stora världen..
Men även fått mig att förstå min egen styrka så det har stärkt mig enormt att veta att trots ett barn med särskilda behov, det äldre barnet har mått dåligt och krisat litegrann, egen sjukdom med terapi mm, återhämta mig till arbetslivet, skiljsmässa, en separation och ha barnen på nästan heltid så har jag fortsatt göra framsteg och ta små kliv till ett friskare liv..
Det har verkligen stärkt min självkänsla ngt enormt att veta att jag klarar så otroligt mycket mer än vad jag trott..
Vill med detta inlägg visa att det går även om vägen är snårig så ni där ute som har liknande bakgrund kanske får lite mer styrka att orka kämpa sig tillbaka till ett värdigt liv.. <3
Trevlig helg!
Många kramar
