Konsekvenserna

Konsekvenserna av Ptsd:n för mig är mitt minne..
Innan jag blev sjuk hade jag koll på papper, siffror, budgetar och älskade läsa..
Idag kan jag inte:
Läsa en bok för jag kan inte koncentrera mig och ser inte alltid texten.
Inte titta på tv en längre stund, går bättre om jag inte är själv för det blir att krypa i kroppen och jag får inte in informationen.
Inte läsa bruksanvisningar, då blir jag bara arg och förtvivlad..
Kan inte ligga still om jag är själv och kan inte sova utan mediciner.
Planera och strukturera saker, ta tag i tex läkartider, mediciner..

Ett lysande exempel: Min cykel blev stulen och jag kom så långt o ringde o anmälde den stulen men ringde aldrig stöldgods o kollade om den va där, ringde inte försäkringsbolaget och letade inte upp kvittot för det tar alldeles stopp.
Blir alldeles oförmögen..
Jävligt frustrerande när jag en gång i tiden kunde fixa o grejja..

Mina masker!

Många upplever mig som väldigt öppen och ärlig men jag har väldigt svårt att öppna mig helt och verkligen berätta hur jag innerst inne känner om saker som gör mig sårbar..
Och när jag väl gör det så låser jag mig, stammar, sluddrar, svettas och blir oftast arg..
Det handlar mycket om att när jag genom åren sagt vad jag känner så har det många ggr använts mot mig..Kan släppa en människa nära men under den där förbannade masken är det inte många som kommit..
När jag väl öppnat mig mot ngn så blir skammen skit stor och jag känner mig så jävla naken så jag flyr.. :'(
Vill oftast bli som en struts och bara sticka ner det där huvudet djupt ner i sanden..
Handlar mkt om att våga erkänna för sig själv och rädslan att bli hånad eller lämnad igen..
Vet att många tycker att jag tänker på tok för mkt men tror att det är det enda jag kunnat haft genom åren som ingen tagit ifrån mig..
Och så länge jag inte förstår ngt så kan jag inte släppa det heller och då blir jag tjatig o stendryg för när jag inte får leva i min trygga fyrkant o ngt blir annolunda så tappar jag fotfästet..
Det gäller det mesta som tex sjukskrivning, jobb, barnen, mina känslor för ngn och andras känslor för mig..
Kan nog upplevas som jävligt trög men mig måste man vara sjukt tydlig mot mig, är nog lite som att tala till en döv utan att kunna tala teckenspråk..

Tankar hit o dit!

Mitt syfte med att föreläsa har varit mkt bla för att jag vill att poliser,rättsläkare eller ja alla myndigheter ska kunna ändra saker som varit jobbigt på min resa..
Va otroligt jobbigt att genomgå en rättsundersökning och flera polisförhör för att dom skulle se om jag va trovärdig och det önskar jag inget annat barn eller ingen annan människa över huvudtaget för jag kan känna mig kränkt än idag när jag tänker på det..
Och just den känslan att jag så gärna vill förändra det har gjort att jag inte tänkt outside the box (har mkt otur i mitt tänkande och ibland så säger det pang o det blixtrar till o jag ser ett nytt sätt att se på saker)..
Pratade i förra veckan med den där killen som också har ptsd o han skickade ett mail till mig som han ville att jag skulle läsa..
Han skrev bla att han vill föreläsa för att hjälpa andra att ta av sina masker och få vuxna, vänner m.fl att försöka se vad som döljer sig bakom den fasaden och han skrev också o berättade om sin historia så jag grät en skvätt..
 Människan berör mig verkligen för när han skriver/pratar så känns det som att han pratar om min smärta..
Att veta att det finns en annan människa som agerar o tänker mkt som en själv hjälper mkt men det skräms också..
Det tog några dagar efter vårt samtal innan det blixtra till och det slog mig hur jävla smart han är, han vill hjälpa andra med sin historia och börja i början med att lyfta av masker o se bakom masker o få andra att se varningssignaler medans jag är någonstans mitt i rättsprocessen o grötar o hur många är det som vågar berätta eller anmäla så det kommer till en rättsprocess..
Är verkligen inte många alls, tyvärr! :'(
Och även jag har en tjock skyddsmask som inte många kan ta av eller se förbi (är nog bara en handfull människor om ens det) och efter hans resonemang så känner jag att jag vill ha ett samarbete med han och vi tillsammans ska föreläsa och hjälpa andra i vår situation..
Och sen jag träffade han slår det mig ofta hur mkt man behöver ngn som förstår en och slippa känslan av att vara själv, grymt skönt att bara prata me han o han lyfter mig och får mig att tänka o fungera på ett annolunda sätt, lite som att visa på kartan en annan väg jag kan ta när jag gått vilse..
Önskar att alla med PTSD hade ngn som han vid sin sida och alla underbara vänner som jag har..
På det sättet är jag nog den rikaste människan i världen som har det nätverk som jag har.. <3