Många tankar!

Sen jag började skriva bloggen så har många tankar cirkulerat i roten..
Känns lite som att jag försöker förstå mig själv o mina handlingar på ett helt annat sätt än förut..
Blivit mycket mer medveten om mina svagheter och mina destruktiva handlingar..
Skräms lite faktiskt när jag ser hur illa jag gör mig och hur lite jag värdesätter mig själv..
Väldigt svårt att få stopp på karusellen för jag har inte hittat någon nödknapp än så nu försöker jag hitta ett nytt sätt och förhålla mig till mig sj och försöka plocka fram det positiva och se ljusa saker istället för mörka och försöka fokusera på det ljusa som varit och låta det leda mig framåt..
Låter säkert som en riktig sörja för många men för mig är det en ny upptäckt..

Tex mitt sista förhållande (ej barnens pappa), jag har varit så jävla arg och bitter och tyckt att hela skiten va det sämsta draget jag gjort..
Rent ut sagt ångrat mig som fan att jag varit så korkad o gett så mkt av mig själv för ingenting..
Tyckt att hela förhållandet va ett stort misstag och slagit mkt på mig själv för det men så tänkte jag för någon vecka sen att va fan varför bara se det negativa, försök se vad du lärt dig av det..
Fanns det något positivt i det?
Jaa och när jag börja tänka så såg jag jag saken på ett helt annat vis och är inte alls lika bitter och arg utan ser ju en massa positiva saker som jag vill ta med mig och dom negativa sakerna blev en mall för vad jag inte vill ha..
Har ju trots allt blivit klokare av det..

För mig handlar det mycket om att bryta negativa tankar och relationer och försöka hitta lösningar på saker så det destruktiva kan bli ngt annat..
Tror allt kommer bli mkt enklare när jag fått min ptsd-behandling och börjat i kbt så jag kanske kan få nya vertyg till att bli frisk och få sunda värderingar och kanske rentav tycka om mig själv..

Ha en fin dag!

Dålig att uppdatera bloggen!

Det har varit lite, hjulet snurrar men hamstern är död här ett tag.. ;)
Så mkt hela tiden o jag känner mig otillräcklig på både jobbet och hemma..
Massa stress och då slår jag på mig själv enorm..
Men något som värme sjukt i mitt hjärta va ett meddelande jag hade fått på facebook sent igår kväll men såg det när jag vaknade 05,15 imorse, gjorde mig så rörd så det rann några tårar.

Kommer skriva det fina som stod:
Har varit in och läst din blogg vännen.
Är i en känslig period som du kanske vet men vart tårögd av att läsa och sjukt stolt över dig.
Att fått vara din vän och tagit del i en del av de känner jag mig hedrad av och mycket av att jag mår så pass bra idag som jag gjort är tack vare dig, Malin det va du som såg allt och fångade upp mig i tid
och de e jag sjukt tacksam och dig evigt tacksam för.
Har nog aldrig sagt det till dig för det är nu som jag börjar se en del saker som du kanske förstår.
Fortsätt i samma stil Malin, ja e ett exempel på hur du hjälpt så tänk så många andra du får chans att hjälpa nu.
Många kramar <3<3<3

Fina fina du, det värmde så otroligt mycket att läsa..
Saknar dig helt sjukt mycket!!
Hoppas vi kan ta en fika ngn dag!!

Det va verkligen min drivkraft att orka denna dag med.
Ytterliggare ett bevis att jag gör rätt som är så öppen med min ptsd..

Myndigheter!

Idag ska jag ha möte med min chef och arbetsförmedlingen och diskutera hur mkt jag ska jobba och förlängning..
På torsdag har jag möte med försäkringskassan och arbetsförmedlingen, för den 1:a okt har jag varit sjukskriven 75% och dagarna är slut så jag måste begära förlängning men då får jag mindre ersättning..
Fick hem ett papper om förlängning, jag måste ansöka om förlängning..
Tycker att dessa papper och allt runt omkring är jätte jobbigt, känner att jag har fullt upp med att bli frisk..
Såna här ggr så blir jag mer stressad och ångesten blir större, för många är det en piece of cake men för mig är det en stor grej..
Jag mår som bäst när allt ser likadant ut, rutiner flyter på och jag får vara ifred för då går det framåt..
Det är det värsta med min sjukdom tycker jag att jag inte fixar stress och förändringar..
Hela jag blir upp och ner!!
Och det kan vara sjukt svårt för myndigheter att förstå, ibland önskar jag att mitt handikapp syntes utanpå så jag slapp förklara för ibland är det skit svårt att försöka förklara för ngn om ngt som är en självklarhet för dom men en enorm svårighet för mig..

Bemötande!

God morgon där ute!! :)
Tänkt en del på vad jag önskar/önskat av min omgivning omkring det här med övergreppen och min sjukdom..
Vad jag tyckt varit bra/dåligt!
Lite tips och råd för att hjälpa andra..

Det som varit viktigt för mig:
*Mina vänner har aldrig sett mig som sjuk
* Mina vänner har vågat fråga saker om övergreppen
*Att ingen tycker synd om mig (det blir mkt jobbigare då)
*Psykologen
*Barnen (även om det många ggr är så att jag inte orkar så ger dom mig väldigt mkt)
*Mitt jobb

Det som varit jobbigt:
* Människor som låtsas om som ingenting hänt och undviker ämnet eller försvunnit av rädsla (kan visserligen förstå men det har ökat på känslan att det är ngt fult och skamligt och att jag är en del till att han gjorde)

För jag klandrar ingen i min omgivning till det HAN gjorde (jo, han) för hur skulle dom kunna veta..
Och jag är väldigt sällan arg på honom, mest ledsen, besviken och rädd..
Ledsen och besviken att han kunde utsätta ett barn för det här fruktansvärda och neka till det, han har ju trots allt gett mig men för livet och för han visste hur mkt jag tyckte om han och han missbrukade det..
Rädd för det han hotade me för att jag skulle vara tyst..
Än idag kan jag vakna av att jag är alldeles kallsvettig för att jag drömt att han sökt upp mig, än idag är jag rädd för att se han..
Har varit jävligt arg för att jag tyckt han förstört mitt liv men med hjälp så har jag lyckats vänt det att han försökte förstöra mitt liv men inte lyckades..
I flera år tittade jag på vad han tog ifrån mig men idag kan jag se vad jag tagit tillbaka och trots allt fixar även fast han gjorde som han gjorde..

Till er där ute som har en vän, anhörig, klient eller brukare som varit utsatt, våga visa att du/ni bryr er och våga fråga ist för att fundera..
Ibland när jag har en dålig dag och har mkt ångest så hjälper det me en klapp på kinden eller en kram för att jag ska känna att jag inte är ensam och vet flera andra i samma situation att man behöver inte alltid prata utan bara vetskapen att veta att ngn villkorslöst finns vid ens sida gör mkt..

Älskade barn!

När jag har en jobbig dag så är jag grymt tacksam att jag har mina barn (annars också självklart men extra mycket när jag är på botten), dom kan verkligen få mig att må så mkt bättre..
Roliga är dom också som idag när jag och barnen satt på pizzerian och kollar i tidningen och pratar om kärlek och vem min nästa kille ska vara så ser min yngsta son en kille i rullstol och säger..
-Den killen va snygg, synd att han sitter i rullstol.
Jag svarar:
-Det spelar ingen roll om man blir kär, då får man väl hjälpa honom.
Då tittar han förstörd på mig och säger:
Men mamma då får du torka han i rumpan för det tycker jag är äckligt..

Haha söta barn!!

Nu ska jag göra kväller och krypa ner bredvid mina juveler så jag orkar med morgondagen..

Tillbaka!

Nu är jag med på banan igen, varit några tunga dgr med mkt ångest och tankar..
Men nu så, I'm back! ;)
Har fattat några viktiga beslut och ett av dom är att jag ska vara mer rädd om mig själv, är väldigt deskruktiv och sätter mig i dåliga situationer och träffar dåliga människor och jag börjar förstå att jag är värd mer än så..
Många förstår nog inte hur det är men jag har aldrig lärt mig mitt egenvärde så nu övar jag för fullt och dom som gjort mig illa tycker nog att jag är en riktig bitch för jag har varit grymt tydlig och ganska rå..
Riktigt skönt efter att burit på så mkt ilska och undanträngda känslor för att jag  och inte velat såra dom..
Har alltid sagt till min omgivning att om man inte tar hänsyn till sig själv och ens egna behov och sviker sig själv, vad har man då kvar??
Nu ska jag börja med det jag försökt lära ut!
Så nu ska bara vara omgiven av människor som gör mig gott!!

Känner att sen jag började me bloggen att jag ser på mig själv på ett helt nytt sätt och att jag håller på och förändras och det är nog därför jag mått som ett lass skit den sista veckan..
Och snart får jag hämta hem det dyrbaraste för mig, mina älskade barn som varit borta sen i fredags..
Ska bli så skönt så idag blir det en mysdag deluxe..
Hoppas ni andra där ute har det gott i blåsvädret..
 Mvh Malin B ;)

Verkligen ingen glansdag! :(

Idag är det ingen vidare dag!
Ångest, ledsen och känner mig upp och ner..
Mycket känslor sen jag börja skriva i bloggen och en del andra ledsamma saker som hänt..
Det är verkligen massor med känslor som kommer och så mycket som jag gråtit dom sista dagarna har jag inte gråtit på flera år..
Så idag ska jag ta mig en pause från bloggen o bara fokusera på annat..

Tycka om sig själv!

Det är fasen inte lätt!
Och jag har kommit fram till att om jag ska få en relation att fungera och kunna ge 100% så måste jag först tycka om mig själv, den insikten drabbade mig för ett tag sen och jag försöker öva på det men med väldigt blandat resultat..
Har man som barn inte fått det med sig i sin ryggsäck, den där konsten att älska sig själv så känns det nästan omöjligt..
Några delmål till en lycklig person för mig är:
*Tycka om mig själv
*Respektera mig själv
*Gå en Ptsd -behandling
*Sluta med destruktiva saker som tex att missbruka mat och relationer..
*Försöka sätta mina behov i fokus ibland..
*Våga släppa in någon i mitt liv ända in..

En ledstjärna för mig!!

Som jag skrivit tidigare så vill jag med denna blogg som är naken, rå och utlämnande och förhoppningvis lite ljus hjälpa andra i samma situation och även hjälpa mig själv genom att skriva..
Jag har haft en som hjälpt mig med sina upplevelser och med sina böcker fått mig att inte känna mig så ensam..
Det är Ulrica Olsson, har aldrig träffat denna kvinna men beundrar henne grymt för hennes styrka att våga lämna ut två böcker.
*Tusende gången
*Ulricas sista strid

Det är så mycket i hennes böcker som jag känner igen, känslor och destruktiva beteenden..
Jag och Ulrica hade samma försvarsadvokat, jag hade henne ett år innan Ulrica..
(Ja min förövare är dömd, han dömdes i feb 92 när jag va 11 år mot sitt nekande efter omfattande förhör och rättsundersökning)..
Hon har hjälpt mig mycket med att våga prata (inte detaljer, fortfarande så låser jag mig) och inte skämmas för det jag varit utsatt för och hon har också visat mig med sin fruktansvärda berättelse att jag är lyckligt lottad för det hade kunnat vara mycket värre..
Och det är även hennes förtjänst att jag föreläser om Ptsd, såg henne på tv och tänkte att jag kan vända min skit och göra något bra och hjälpa andra till ett drägligt liv..
Låter säkert konstigt men jag försöker vända det mörka till något ljust, istället för att vara bitter över det som hänt ändå försöka vända det till något positivt..
Sen är det klart att det jag varit med om inte är acceptabelt på något vis och jag är ofta arg, rädd, ledsen och frustrerad över det han gjorde men försöker se framåt för ser jag bakåt hela tiden så ramlar jag för att jag inte ser vart jag går..
En bit kvar men ändå på knaggliga ben tack vare mina barn, familj, vänner, psykologer, läkare,socialsekreterare, arbetsgivare och advokat lyckats komma så långt..
Trodde inte för bara 3-4 år sen att jag skulle komma så långt som jag gjort idag..
Det går att få det bra, se på mig! :)

Livet med pest!

Sitter med barnen vid frukostbordet och min äldsta son hittar mitt block med min bloggadress och lösen, han går i andra klass och älskar att snoka på vad hans mamma skriver/gör..
Han börjar ljuda och så säger han: -Mamma, vadå livet med pest??
Jag börjar skratta och förklarar för honom att sjukdomen heter PTSD och han tittar på mig och svarar: -Sluta skriv så dåligt för här står det pest..
Jaha här fick jag mig en känga.. :)
Underbara barn! <3
Barnen vet om att jag har en sjukdom som kommer efter att någon va riktigt elak/grym mot mig som barn, har inte förklarat vad (tycker dom är så små för att förstå)..
Dom vet också att är jag ledsen och inte orkar så beror det inte på dom..
Försöker förklara för  dom att dom är min bensin som gör att jag orkar framåt och sen jag fick dom blivit den rikaste på denna jord..
Har många ggr och ofta dåligt samvete för att dom får se sin mamma sjuk men samvetet har blivit lättare i takt med att jag blivit bättre..
När sjukdomen blommade ut i januari för fem år sen va jag så dålig att jag inte riktigt orkade ta till mig barnen och den minsta blev mest drabbad och jag kommer länge få kämpa med det dåliga samvetet..
Det va en morgon och han vaknade han va någonstans mellan 9-12 mån o jag klev upp (det va en dag när jag orkade resa mig ur sängen och tänkte underlätta för min dåvarande make så han fick sova, han fick slita riktigt hårt för jag orkade inte med) och jag går fram till spjälsängen och ska lyfta upp lilleman och han börjar gråta ännu mer för han kände inte igen mig och va inte trygg me mig..
Kommer alltid göra svinont i mitt hjärta..
Har kämpat riktigt hårt för att bygga en relation med honom och i början när jag skiljde mig hade han det jätte jobbigt för pappa va hans stora trygghet och helt plötsligt skulle han bo med mig mest men vi har tillsammans lyckats och idag är mamma det bästaste han har och våra band är starka och det ger mig verkligen cred att jag är på rätt väg..
Små små steg i rätt riktning..
En liten bit närmare målet!
Jag är ju trots övergreppen inget offer, jag är en vinnare!
Har ju vunnit över förövaren, trots att han försökte förstöra mitt liv och lyckats en del så har jag rest mig upp och krigar vidare..

En bättre dag!

Vaknade upp med kraftig värk i kroppen, brukar vara så när det varit extra jobbigt..
Har alltid en värk i kroppen men vissa dagar är den lättare och vissa dag jobbigare..
Tack vare min medicin (äter jag inte den så kan jag inte sova för kroppen är så spänd) så har jag sovit inatt och det är skönt för dagen efter blir så mycket lättare..

Får ofta frågan vad som skapar/triggar igång flashbacksen och jag har blivit väldigt medveten om vad som skapar det men det händer ibland att dom kommer ändå..

*Det område i Borlänge som övergreppen ägde rum
*Det språket förövaren använde
*Cigarrer/cigariller (förövaren rökte det)
*Ett sorts billigt rakvatten (doften av förövaren)
*En speciell saltkråkan film (skedde upprepade övergrepp när jag kollade på den)
*Timotej shampoot (förövaren använde det)
*Stress
*Smärta jag inte kan styra över tex magsmärta eller smärta i samband med förlossning
*Svek från någon jag litar på pojkvän/man eller vän (Har extremt svårt att lita på ngn och släppa den ända in och låta människor få förståelse över min sjukdom, svårt att sätta ord på saker och istället blir det en ilska som gör att det svartnar.)

Nu ska jag försöka vila lite innan mitt besök som jag väntar kommer, ska få hjälp med bloggen sen blir det jobb.
Önskar alla en fin dag!

Upp som en sol och ner som en pannkaka!

Ja precis som det står som rubrik, det har varit min dag..
Dagen har flytit på bra idag, hämta minsta lilleman, träffa lillebror en sväng, hem fixa mat, iväg på bollek och iväg och hämta äldsta som va hos en kompis och lekte..
Kände mig stressad på vägen hem, barnen bråkade, vi skulle läsa läxa, alla kvällsbestyren, packa gympa väskan tills imorgon och packa för att barnen ska till sin pappa på fredag plus tvätt och städning..
PANG!
Öronsus, hjärtklappning, ansiktsdomningar, ilska, frustration, muskelvärk, huvudvärk och sen en portion med flashbacks..
Hamnade i sängen och tårar som rinner, avskyr känslan av att vara svag..
Ligger i sängen och funderar och funderar och bestämmer mig för att jag ska försöka printa ner mina känslor som är, naket och blottande men det är ändå syftet med bloggen att skriva av sig, försöka sätta ord på sjukdomen och även för andra att kunna känna igen sig i och att dom ska kanske slippa känslan av att känna sig ensammaste i världen..
Vad utlöste detta då??
*Delvis stressen som blev på kvällen..
*Och en del är för att jag börjat skriva här i bloggen, ett för mig stort steg att försöka sätta ord på mina känslor..

Känner mig trots allt stolt att jag tagit detta steg..
Nu ska jag avsluta för dagen efter att tagit min medicin så jag kan få bort oron och få sova och vakna upp till en ny och förhoppningvis jämnare dag och min omgivning ska få möta en gladare Malin..

Responsen jag möter om bloggen!

Är lite förvånad för den respons och stöttning som jag får från min omgivning, det värmer otroligt mycket..
Det känns skönt att skriva med vetskapen att det kan hjälpa både mig själv och andra men det skapar också ångest..
Blir naken när man blottar sin historia och kan känna en oro ifall mina barn ska bli lidande och möta motstånd när det blir känt att deras mamma är sjuk men förlitar mig på att denna blogg inte kommer stöta ngn i negativ riktning utan enbart medföra positiva saker ..
Fått flera fina samtal, sms och kommentarer på facebook ang mitt val att starta bloggen..
Ett av samtalen som berörde mig mest (alla berör men detta lite extra) va från min chef som tyckte det va fint av mig att vilja hjälpa med min historia..
Tack säger jag, det gjorde min dag! :)
En stor del till min utveckling och mitt tillfrisknande har jag faktiskt min chef att tacka för, började på arbetsprövning 8 timmar i veckan för snart två år sedan då mina uppgifter bestod av vattning, plantering mm men inte så mkt kundkontakt eller kassa hantering..
Reflekterade aldrig så mkt då att jag inte va lika delaktig som övrig personal.
Sen bytte butiken ägare i januari 2011 och den nya chefen satte mig in i kassahantering, kundbemötande och lärde mig binda..
Inte en kronas ersättning fick hon för detta men hon gjorde det ändå och det är en av dom finaste sakerna någon gjort för mig, hon trodde på mig och sakta börja pränta in lite självkänsla i mig och det jag är ganska säker på att det är en stor del till att jag är där jag är idag..
Har utvecklas en del inom yrket men även en hel del privat, tror bättre om mig idag och tvivlar inte lika ofta på att jag inte kan eller duger..
Det gick så bra att hon anställde mig för snart ett år sedan på 25%, den känslan som infann sig då tar nog många förgivet men för mig va det något nytt och den kallas LYCKA!!
Shit jag va så bra att jag blev anställd.. :)
Jobbet har blivit en viktig del för mig och är jag borta en längre tid tex vid semester så sjunker jag en del för det är så viktigt för min utveckling till en friskare Malin..
Så ni där ute som tvivlar och känner att livet är svart eller slut, se på mig..
Hade en enorm tur och jag önskar alla med något form av handikapp att deras liv ska lösa sig precis som mitt börjar göra..
Jag valde en väg när jag stod där med funderingarna att avsluta mitt liv, jag valde livet och är tacksam för det idag för tänk så mycket jag hade missat, mina barns utveckling och barndom och det stora delmålet som jag trots allt nått idag..
Ingenting är omöjligt! :)

Prioritera om!

Innan jag blev så pass sjuk som jag blev efter min yngstas son födelse för snart 6 år sen så gick mitt liv i två hundra och mycket handlade om att allt skulle vara så perfekt och att jag skulle vara så duktig..
Tex att jag pluggade heltid på komvux plus jobbade extra samtidigt som jag levde själv med min äldsta son som då va ett år..
Hade en fruktansvärd ångest och mycket mardrömmar men jag lyssnade inte på min kropp utan stressade vidare..
Väldigt dumt men det va mitt sätt att fly för att slippa känna hur ont min ryggsäck verkligen gjorde..
Kraschade där på vårsidan 2005, kände att jag sakta börja komma tillbaka när jag blev gravid igen och denna gång tog ångesten verkligen fart och efter älskade juniors födelse så blev det aldrig bra utan bara sämre och sämre..
Varje graviditet har varit som ett övergrepp för mig för jag har inte haft kontroll på min kropp, första gick ändå relativt bra men andra va riktigt jobbig..
Januari 2007 sökte jag hjälp efter påtryckning från min omgivning, ville inte förstå att jag va sjuk..
Började med medicinering och fortsatte med samtalskontakt men sjönk allt längre ner, det gick så långt så jag bestämde mig för att avsluta mina dagar men blev påkommen  med vad jag hade planerat och fick mig ytterliggare en gratisbiljett in på psyket..
Där jag och min dåvarande man fick möta en underbar läkare som tyckte att jag skulle läggas in och börja med ECT-behandling (elstötar för att få igång seratonin i hjärnan som är försämrad vid depression)..
Sagt och gjort så las jag in och började min behandling och det har verkligen varit min räddning tillbaka..
Tagit väldigt lång tid och jag har varit/är väldigt frustrerad för att det inte går i den takt som jag själv önskar..
I många år tänkte jag mycket på vad jag inte klarade men psykologen, familjen och vännerna har fått mig att se vad jag klarar ist..
Ibland är det väldigt svårt att klappa sig själv på axeln och se dom små framsteg som görs men blir ganska ofta påmind från omgivningen hur bra det egentligen går idag.. :)

Saker som fungerar idag
* Jobba 25% och ska ev utöka till 50%..
* Klarar av att leva själv med mina barn med allt vad det innebär och får det att flyta ganska bra..
Och det fungerade inte för 3,5/4 år sedan och det visar ändå att det går åt rätt håll..
Riktigt stolt!

 Ytterliggare ett stort steg för mig är att jag tagit mig mod att ställa mig i kö för en behandling för PTSD (väldigt rädd för att rasa och bli så där sjuk igen men samtidigt så känns det som en chans att bli fri från denna sjukdom)..
Vågar man inget så kan man ingenting vinna heller! :)

Vad är ptsd??

Klicka på länken för en förklaring på vad ptsd är:
http://hem.fyristorg.com/kogterapi/harbetenptsd.htm

Törs jag våga?

Jag heter Malin och är 31 år och fick för tre år sedan diagnosen Posttraumatiskt stressyndrom efter upprepade övergrepp som barn..
Var sjuk långt tidigare men det va först då dom kunde ställa rätt diagnos, innan va det depression taget ur barndomstrauma, graviditetsdepression och panik ångest..
Fick rätt diagnos tack vare att min dåvarande psykolog hade varit på en föreläsning om just ptsd, då det slog henne att det va det jag hade..
Efter att pratat med min läkare om det så ringde hon upp mig o berättade att hon ville utreda mig, sagt och gjort så va det huvudet på spiken..
Det va en enorm lättnad för jag hade känt hela tiden att depression inte va den rätta diagnosen..
Trodde ju att jag va galen med alla flashbacks och all denna ångest..

Idag har jag kommit så långt i min bearbetning och tillfrisknande så jag kommer troligtvis börja jobba 50% första oktober men vägen dit har varit lång och kantig..
Är otroligt stolt över mig själv som kommit så långt och är där jag är idag..:)
Så otroligt stolt över mina barn och tacksam för att min familj och mina vänner som varit där och stöttat mig och aldrig sett mig som sjuk, det har hjälpt mig mycket..

Tanken om en blogg kom vid en föreläsning som jag hade i Mars i år..
Efter föreläsningen som jag hade för ca 90-100 pers, kom en kvinna fram till mig och sa med orden:
Din historia berör, du har aldrig funderat på att skriva en bok?
Du kan hjälpa många med din berättelse..

Ja jag och min förra psykolog pratade en del om att jag skulle skriva en bok den dag jag va så frisk så jag orkade rota i min ryggsäck och jag är inte riktigt där än men känner att en blogg kan vara något för mig och även kanske för andra i min situation som kanske inte kommit så långt som jag..
Ibland kan det vara skönt att veta att man inte är ensam, sjukdomen synns inte utanpå..