Många upplever mig som väldigt öppen och ärlig men jag har väldigt svårt att öppna mig helt och verkligen berätta hur jag innerst inne känner om saker som gör mig sårbar..
Och när jag väl gör det så låser jag mig, stammar, sluddrar, svettas och blir oftast arg..
Det handlar mycket om att när jag genom åren sagt vad jag känner så har det många ggr använts mot mig..Kan släppa en människa nära men under den där förbannade masken är det inte många som kommit..
När jag väl öppnat mig mot ngn så blir skammen skit stor och jag känner mig så jävla naken så jag flyr.. :'(
Vill oftast bli som en struts och bara sticka ner det där huvudet djupt ner i sanden..
Handlar mkt om att våga erkänna för sig själv och rädslan att bli hånad eller lämnad igen..
Vet att många tycker att jag tänker på tok för mkt men tror att det är det enda jag kunnat haft genom åren som ingen tagit ifrån mig..
Och så länge jag inte förstår ngt så kan jag inte släppa det heller och då blir jag tjatig o stendryg för när jag inte får leva i min trygga fyrkant o ngt blir annolunda så tappar jag fotfästet..
Det gäller det mesta som tex sjukskrivning, jobb, barnen, mina känslor för ngn och andras känslor för mig..
Kan nog upplevas som jävligt trög men mig måste man vara sjukt tydlig mot mig, är nog lite som att tala till en döv utan att kunna tala teckenspråk..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar