Innan jag blev så pass sjuk som jag blev efter min yngstas son födelse för snart 6 år sen så gick mitt liv i två hundra och mycket handlade om att allt skulle vara så perfekt och att jag skulle vara så duktig..
Tex att jag pluggade heltid på komvux plus jobbade extra samtidigt som jag levde själv med min äldsta son som då va ett år..
Hade en fruktansvärd ångest och mycket mardrömmar men jag lyssnade inte på min kropp utan stressade vidare..
Väldigt dumt men det va mitt sätt att fly för att slippa känna hur ont min ryggsäck verkligen gjorde..
Kraschade där på vårsidan 2005, kände att jag sakta börja komma tillbaka när jag blev gravid igen och denna gång tog ångesten verkligen fart och efter älskade juniors födelse så blev det aldrig bra utan bara sämre och sämre..
Varje graviditet har varit som ett övergrepp för mig för jag har inte haft kontroll på min kropp, första gick ändå relativt bra men andra va riktigt jobbig..
Januari 2007 sökte jag hjälp efter påtryckning från min omgivning, ville inte förstå att jag va sjuk..
Började med medicinering och fortsatte med samtalskontakt men sjönk allt längre ner, det gick så långt så jag bestämde mig för att avsluta mina dagar men blev påkommen med vad jag hade planerat och fick mig ytterliggare en gratisbiljett in på psyket..
Där jag och min dåvarande man fick möta en underbar läkare som tyckte att jag skulle läggas in och börja med ECT-behandling (elstötar för att få igång seratonin i hjärnan som är försämrad vid depression)..
Sagt och gjort så las jag in och började min behandling och det har verkligen varit min räddning tillbaka..
Tagit väldigt lång tid och jag har varit/är väldigt frustrerad för att det inte går i den takt som jag själv önskar..
I många år tänkte jag mycket på vad jag inte klarade men psykologen, familjen och vännerna har fått mig att se vad jag klarar ist..
Ibland är det väldigt svårt att klappa sig själv på axeln och se dom små framsteg som görs men blir ganska ofta påmind från omgivningen hur bra det egentligen går idag.. :)
Saker som fungerar idag
* Jobba 25% och ska ev utöka till 50%..
* Klarar av att leva själv med mina barn med allt vad det innebär och får det att flyta ganska bra..
Och det fungerade inte för 3,5/4 år sedan och det visar ändå att det går åt rätt håll..
Riktigt stolt!
Ytterliggare ett stort steg för mig är att jag tagit mig mod att ställa mig i kö för en behandling för PTSD (väldigt rädd för att rasa och bli så där sjuk igen men samtidigt så känns det som en chans att bli fri från denna sjukdom)..
Vågar man inget så kan man ingenting vinna heller! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar